2013-12-03

Black Past (1989)

Thommy är tonåringen som trotsar sin familj - han dricker sig berusad så fort något går fel i det dagliga livet. I skolan har han blivit intresserad av Petra , klassens mest svårflirtade tjej och efter några försök lyckas han vinna hennes hjärta. När Thommy bjuder hem Petra kommer hon snart i kontakt med en spegel som hänger på väggen. Vad hon inte vet är att spegeln innehåller en helvetisk förbannelse och skickar ut demoner från en annan dimension . Hon blir besatt och går ut ur huset och blir påkörd av en bil. Thommy tar hårt på Petras död och kringgår i en djup depression. Men någonting uppenbarar sig och Thommy får vanföreställningar och drömmer ständigt om hur Petra kommer tillbaka till livet för att döda honom.


Black Past är den tyska regissören Olaf Ittenbach's debutfilm. Detta är ett arbete som jag själv såg framför mig när jag var barn och ville göra min egen splatterfilm. Konceptet hade sett åtminstone lika amatörmässigt ut, i följd av en 18mm filmkamera som reagerar i spannmålspixlar när ljuset publiceras på fel plats, och aktörerna skulle infunnit sig bland vänner, familj och billigt material - Denna beskrivning passar utmärkt in i hur Black Past är framställd.


Filmens handling är väldigt enkelt strukturerad och kunde ha gjorts tusen gånger bättre med den finess som Ittenbach erfaras av idag. Mycket av filmens dialog känns inte särskilt levande och energisk som jag hade önskat - vilket i sin tur leder till överdrivna gäspande och sovande stunder. Den medvetet dåliga komedin gör sig extra illa när man märker hur besvikelsen tonar fram. Men detta är trots allt en amatörfilm på gymnasienivå - du bör därför inte förvänta dig något speciellt från förordnad prestanda.

Black Past är lika hemmagjord som den lilla splatter-sekvensen som alltid förekom i eftertexterna på en gammal hyrd VHS-kassett mellan 80-90 talet (Något som spelades in för att provocera vuxna föräldrar till vansinne förstås) och Black Past skulle lika gärna kunna ha varit en av dessa urklipp.


Kläderna, frisyrerna och musiken skriker verkligen 80-tal. Jag förstår inte att folk verkligen gick klädda så där hänsynslöst. Det är nog den del av filmen som är mest humoristisk. Olaf Ittenbach har en av de mest löjliga hockey-frisyrer jag någonsin har sett och synth-frisyrerna från den tiden kan inte jämföras med dagens utstyrsel. Men vad som gav Olaf Ittenbach sitt stora namn i underjorden är att han intar en sådan enorm stor naturlig talang i specialeffekter. Black Past är splatter-filmens guldgruva och innehåller i stort sett betydligt mer blodstänk och tarmar än vad Peter Jacksons "Bad Taste" gjorde tre år tidigare.


Black Past är inte filmen du beskådar i termer av handling och manus. Black Past är filmen du beundrar på grund av det djupt bisarra underhållningsvåldet som fungerar lika bra som att placera fyrverkerier i handen på ett barn - Du blir exalterad och vill bara ha mer!

 
 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar