2013-12-04

Beyond the Limits (2003)

När den en unga reportern Viviann beger sig till en kuslig gammal kyrkogård för att intervjua vaktmästaren Fredrik, berättar han två märkliga historier som frigör gammal och ofattbar ondska. Den första berättelsen handlar om en mäktig gangster i Los Angeles som bjuder in sina vänner på middag. Men när en mystisk portfölj anländer till middagen går allt åt helvete. Den andra berättelsen är satt i medeltida Europa, där en sadistiska häx-jägare söker efter en helig relik som ger honom evigt liv och obegränsad makt... Båda historierna leder tillbaka till Fredrik och Vivian som för sent kommer att inse att ondskan fortfarande lever.


Eftersom jag tyckte att "Legion of the Dead" var ett dåligt tidsfördriv, är jag nu medveten om att Olaf Ittenbach har en tendens att göra film likt en berg-och dalbana ur ett teoretiskt perspektiv. Ena stunden är det underhållande, blodigt och bra, medan den andra hälften är katastrofalt ologiskt, långsökt, långdraget och plågsamt tråkigt. I fallet med Beyond the Limits tror jag inte det överskrider gränsen till förbättring, men det fanns definitivt någonting där som gjorde att jag inte kunde sluta titta.


Jag hade uppriktigt sagt inte förväntat mig någonting av denna film - jag tog den för vad det var. Först tyckte jag att filmen var någorlunda underhållande, men i vanlig ordning snubblade den in sig i en porlande och tråkig Tarantino-film. Jag avskyr att jämföra Ittenbachs filmer med Tarantino, men allt bygger på detsamma med långa dialoger, och i längden blir det så tråkigt och uttjatat att man börjar snabbspola igenom sekvenserna. Man kan inte riktigt fokusera på innehållet i filmen när den växlar mellan dåliga klipp och tråkiga dialoger som saknar innehållsvärde. Dialogen måste vara en del av det mest ostigaste jag har hört sedan Ittenbach började tro att bra dialog består av en massa drunknande ord i ett hav av svordomar.

Under denna tid, liksom Legion of the Dead, så tycker jag också att Olaf är alldeles för försiktig med det våld han visar i sina filmer. Det verkar som om han vill sänka trycket efter hans tidigare filmer som Riverplay, The Burning Moon och Garden of Love, eller handlar det kanske i fråga om budget? Att han spenderar alla pengar för att kunna finansiera sin välanvända rekvisita, sina dekorer och halvkända skådespelare som Xenia Seeberg och Hank Stone? Tja, jag vet faktiskt inte , men jag är åtminstone övertygad om att jag verkligen blev besviken.


Jag tycker det är synd att gång på gång behöva spy galla över Ittenbachs nyare filmer eftersom han har en gåva utöver det vanliga när det kommer till handgjorda specialeffekter. Men att skriva ett halvdant manus för att placera effekterna i, är inte hans största höjdpunkt. På så sätt lägger han all fokus på gore i stället för filmerna i sin helhet. Han lyckas inte riktigt balansera dialoger med slakt. Antingen blir det för mycket av det ena eller för lite av det andra och det är här han faller i djupt vatten.


Visst befinner det sig lite gore-sekvenser för att imponera på oss fanatiker, men det är det enda av värden för att lyckas rekommendera den. Handlingen är desto värre fullständigt absurd och de flesta av föreställningarna är löjligt utförda, därför är det också tveksamt om jag verkligen vågar rekommendera filmen. Ge den åtminstone en chans!




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar