2013-11-07

Joyless - Wild Signs of the Endtimes (2009)

Joyless är ett skandalöst vågat rockband från Norge med många lyckade stunder. Till grunden bildades bandet av tre medlemmar från det mer kända Black Metal bandet Forgotten Woods. Detta skulle bli bandets sidoprojekt där uteblivit material skulle gynna Joyless, men under årets lopp tappade medlemmarna intresse och två av dem lämnade bandet. Den enda kvarstående medlemmen Olav Berland lyckades rekrytera den kvinnlig vokalisten Ida Hellebø och tillsammans skulle de snart bilda en säregen duo utan dess like.



Mitt omdöme kretsar denna gången kring en samlingsplatta utgiven av bolaget "A Sad Sadness Song" år 2009. Samlingen som heter "Wild Signs of the Endtimes" innehåller tagna fragment från bandets debutalbum "Unlimited Hate" samt EPn "Blue in the Face" från 1999 och känns mycket väl som ett alldeles eget alster. Olav har härmed valt att plocka bort de resterade bandmedlemmarnas insatser som i början förde med den stora Black Metal-genren in i bandet. Joyless är på så sätt långt ifrån Black Metal idag och gynnar sin alldeles egna och avantgardistiska Blues-genre.


I denna samlingsplattan tar Olav alla nämnda genrer och skapar en ny ljudbild med livfulla och rinnande färger. Dess överraskande och deprimerade teman känns av i rensången - dessa är i särklass mer känsloladdade och fängslande tillsammans med de svängiga trummorna, de fantastiska basgångarna och den harmoniska atmosfären som visar frodiga texturer snarare än hårda black metal-mönster.

Skivan börjar med ett nyinspelat intro som aldrig uppenbarat sig i tidigare skeden av Joyless. Ljudbilden på introt känns som taget ur en stilistisk och melankolisk italiensk film från 70-talet. Syntharna påminner mig också om någonting som kompositören Rick Wakeman hade kunnat sätta ihop under tidigt 80-tal. Sedan fortsätter albumet med två kraftfulla uttagningar från "Unlimited Hate" och delar jämnt upp dem med det progressiva och bluesiga från "Blue in the Face" med en tidlös klassiker som Swansmile och fyller ut varenda depressiva tonbild med en harmonika som toppar det sorgfulla med en handfull av glädje.



Mycket väl är "Blue in the Face" också det självklara fallet på samlingsalbumet, det är omöjligt att rubba dess tydligt bortsprungna atmosfär som bjuder på det absolut galnaste i musikväg. Till min stora glädje valde dock Olav att behålla Motörhead-covern [Don't Need] Religion från "Unlimited Hate", vilket på många vis kan klassas som en av de bättre tolkningarna som gjorts när det kommer till ljudbilden av Motörhead. Sångmässigt presterar han trovärdigt och kunde mycket väl ha kunnat ersatt Lemmy i den låten.


Den sistnämnda låten "Trilobite" är som introt, troligtvis också en nyinspelning tillsammans med Ida, då den saknar titelspår från tidigare utgivna album. Det är väl en symbolik för att välkomna henne till bandet skulle jag kunna tänka mig, eftersom att EPn "Blue in the Face" är det sista Olav gjorde på egen hand innan den andra fullängdaren "Wisdom & Arrogance" från år 2000, kom till liv ihop med Ida Hellebø.

Jag kan inte uttrycka mig tillräckligt mycket om denna samlingsplattan, jag vill att en, var för sig, håller till godo och propert genomskådar dess utsökta kvalité. Den är galen på många vis och sticker ut på ett kraftfullt sätt som inte många (liknande?) band törs göra. Det är trots allt väldigt annorlunda.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar