2013-10-21

STALAGGH - :Projekt Nihil: (2001)

STALAGGH bildades som ett projekt i början av millenniet. Bandet bestod av okända medlemmar från den holländska och belgiska black metal-scenen där anonyma musiker slog sig samman med det uttryckliga syftet att göra musik som skulle fylla sina lyssnare med förtvivlan och galenskap. En av bandmedlemmarna arbetade under tiden på ett mentalsjukhus i Holland och vad som skulle bidra till att uppnå deras kritiska mål var när de fick tillstånd att arbeta med några av patienterna i en form av ångestladdad skrik-terapi.



Bandets viktigaste mål var att omvandla smärta och skräck i musiken. Varje indelade projekt hade ett eget koncept och atmosfär och deras första album som jag nu skall granska heter :Projekt Nihil: och representerar den sanna meningen med Nihilism - Den personifierade existensens totala meningslöshet.

:Projekt: Nihil är bandets debut och i detta projekt arbetade de tillsammans med en patient som led av anorexi och borderline - anledningen till att han blev tvångsintagen på rättspsyk var för att han under sin ungdom dödade sin mor genom trettio knivhugg. Albumet improviserades under en studio-session och registrerades till en direktupptagen mikrofon. Den patient som bidrog till projektet begick självmord några månader efter inspelningen.


Det är förståeligt att nyfikna lyssnare avfärdar Stalaggh som en urban legend - ett så kallat skämt. När jag första gången upptäckte bandet så kämpade jag också med detta och jag har fortfarande inte nått den definitiva slutsatsen om vad detta arbete egentligen innebär och vad det vill säga. Det är för mig svårt att förklara denna typen av musik, men tänk dig att varje mardröm du haft besannas i en olidlig detalj. Detta är ett projekt du själv måste uppleva, för inga ord kan fånga det fullständiga lidandet i musiken. Skriket är kärnan i dessa projekt, och liksom Nattramn's "Diagnos: Lebensgefahr", så är det stigma och allmän oro som associerar sig med mentalsjukhus och dess patienter. Man måste acceptera att dessa röster, och dessa människor är verkliga. Skrik-terapin bjuder varken på några syntetiska effekter, den innehåller enbart råhet av öppna sår.

Skivomslaget är illustrerat av den holländska konstnären Jeroen van Valkenburg och speglar musikens sanna natur av tomhet och galenskap. Den katatoniska blicken och dess överskuggade ansikte formar en tankebana kring hela projektet och får mig uppenbarligen att rysa av skräckblandad förtjusning.


Stalaggh använde mentalpatienter på alla sina inspelningar. Några av patienterna fick lämna institutionen under ett par dagar för att spela in, medan andra fick handledas. Dessa patienterna är inte utvecklingsstörda, de lider av sjukdomar som schizofreni, psykos, borderline, multipel-personligheter etc. Vissa av dem är till och med mycket mer intelligenta än vad du och jag är.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar