2013-10-29

Snuff-film: Sanningen bakom myten

Det har gått närmare 40 år sedan myten kring snuff-filmer uppenbarade sig och det är otroligt att en sådan här metaforisk benämning fortsätter ältas än idag. Den allra första inspelade användningen av termen "snuff film" kommer från boken "The Family: The Story of Charles Mansons Dune Buggy Attack Battalion." skriven år 1971 av Ed Sanders. Han hävdade att Manson Familjen var inblandade i att göra en sådan film i Kalifornien.





Snuff är en urban legend som sparkades igång av kristna och feminister under mitten av sjuttiotalet, i ett tafatt försök att kväsa både den växande porr- och skräckfilmsindustrin. Myten skapades av en kristen herre vid namn Raymond Gaver (ordförande för rörelsen "Citizens for Decency Through Law"). Han skrev ett brev till FBI där han berättade att det "nya" i porrbranschen innehöll "äkta mord" - något han fullkomligt tagit ur luften. Detta "bekräftades" av skådespelaren Dennis Hopper något år senare som anförtrodde sig till en journalist han träffade under en barrunda, vilket resulterade i den första artikeln om ämnet i New York Times, Oktober 1975. Ingen av de inblandade kunde frambringa ett enda bevis när FBI hälsade på. Men visst, rörelsen som sysslar med detta kan ju vara mer penetrerat än Vatikanens bibliotek.


Screw Magazines chefredaktör Al Goldstein hade en stående belöning på 1 miljon dollar, kontant i näven, till den som kunde ge honom ett fysisk exemplar på en snuff-film från det att ryktena uppstod någonstans mellan 1970-75 tills både tidningen och han själv gick i graven. Ingen utbetalning gjordes. FBI har under fyrtio år inte funnit ett enda exemplar, och har då en särskild avdelning för just detta (som ett resultat av det hysteriska åttiotalet). Om fenomenet existerar måste konspirationen att hemlighålla detta ligga på helt magnifika nivåer.



Det finns ett dussintal påståenden kring snuff-filmer, där folk i allmänhet rapporterat om inspelade krigsscener, avrättningar och självmord framför en kameralins. Men kriterierna är mycket högre än så. För att räknas till den äkta varan av snuff så skall det infinna sig ett bakomliggande manus där produkten utgår i kommersiellt syfte. Likt vilken spelfilm som helst, oavsett budget, skall ett äkta och medvetet mord på skådespelaren träda rum framför kameran, avsedd för filmens utgångspunkt. Den skall lyckas produceras och nå ut till konsumenter med en bakomliggande vinst till företaget.

År 1976 släpptes filmen Snuff och orsakade en enorm uppståndelse när ordet träffade gatan som en faktisk film som skildrar skärmen kring mordet på en skådespelerska som hade smugglats in i staterna från Sydamerika. Snuff var en produkt av Monarch Releasing Corporation och filmades i Argentina 1971 under titeln "Slaughter". Filmen var i sådant dåligt skick att den aldrig släpptes. Fem år senare, andades chefen för Monarch nytt liv i denna fruktansvärt usla film genom att klippa bort fem minuter och ersätta dem med nya extra tagningar, de släppte sedan filmen med titeln "Snuff" och spred ordet om att det skulle vara tal om en äkta snuff-film. Ett försäljningstrick på en film som gjorde människor upprörda och äcklade. Det gick så långt att biograferna fick öka på biljettpriserna utan några som helst argumentationer.

Den italienska regissören Ruggero Deodato blev under 80-talet satt i högsta domstol för sin film Cannibal Holocaust där det sades förekomma äkta mord på människor. Deodato kunde dock bevisa att våldet var iscensatt. Han kontaktade Luca Barbareschi och sade till honom att samla de övriga aktörerna. Efter att han annullerade avtalet för att undvika livstid i fängelse, kom Deodato och de fyra skådespelarna på uppsättningen av en italiensk tv-show, vilket uppfyllde domstolarna. Fallet lades ned men togs åter igen upp i fråga kring snuff så sent som år 1993, men undersökningen lades ned lika fort igen. Utöver den grafiska skildringen, innehåller filmen flera scener av sexuellt våld och avrättning på sex stycken djur, vilket senare böters-sattes med betalning av skadestånd.


I början av 90-talet släpptes en numera ökänd asiatisk film. Det ryktades om att denna filmen skulle innehålla äkta mordscener. Filmen kom i händerna på skådespelaren Charlie Sheen, som i efterhand påstod att vhs-kopian hade hamnat i brevlådan av misstag och att filmen var adresserad till grannen bredvid. Han vände sig till FBI, helt övertygad om att han hade snubblat på en äkta snuff-film. I fråga handlade detta om Flower of Flesh and Blood, den andra delen i "Guinea Pig"-serien. Några av de andra filmerna i serien har temporärt lurat myndigheterna, men Flower of Flesh and Blood är avsnittet som väckt den största delen av kontroverserna. Den innehåller en samuraj som torterar och slaktar en kidnappad flicka på ett mycket trovärdigt sätt. FBI beslagtog filmen för undersökning och manga-artisten och regissören Hideshi Hino häktades under omständigheterna. Men då det fanns en inspelad dokumentär bakom kulisserna, så försvann all trovärdighet och Hideshi frigavs lika fort igen.


Den närmst liggande genren till snuff är Mondo. En italiensk genre som tog sin fart med pionjären Mondo Cane-dokumentären från 1962 av Paolo Cavara, Franco Prosperi och Gualtiero Jacopetti. Dokumenten består av en serie reseskildrade vinjetter som ger glimtar av kulturell praxis runt om i världen med avsikten att chocka eller överraska den västerländska film publiken. Dessa scener presenteras med lite kontinuitet, eftersom de är avsedda som en kalejdoskopisk visning av chockerande innehåll snarare än att presentera en strukturerad argumentation. Trots påståenden om äkta dokumentation, är vissa scener i filmen antingen iscensatta eller kreativt manipulerade för att förstärka dess effektivitet.


Från det avdankade 60-talet fram till idag har ett tusentals Mondo-titlar nått sin publikation. Den ena avsedd för att förtjusa och den andra avsedd för att provocera. Vi har på ett eller annat sätt med dagens internet-teknik, medvetet som omedvetet, sett klipp från de mest ökända mondo-dokumentärerna, bl.a Faces of Death och Traces of Death, vilket motvilligt har lurat åskådaren att tro det är talan om bakomliggande snuff-material - vilket inte är fallet. Det är enbart dokumenterade (och ibland iscensatta) skildringar taget från nyhetsreportage världen över.



Under tidigt millennium bekantade sig skräckvärlden med fenomenet "Faux-snuff", en genre som med avsikt lurar åskådaren att tro på det dom ser bakom linsen. Genren uppdagades med den franska filmen "Man Bites Dog" från 1992, som gjorde satir av ämnet. Men år 2001 skulle allvaret sättas på spel genom det amerikanska filmbolaget Toetag Pictures som gav oss den kontroversiella August Underground-serien där ett par ungdomar dokumenterar utförandet av mord med hjälp av en handhållen kamera. Genren skulle snabbt bli populär och gav oss senare titlar som Long Pigs, Snuff 102 och Amatuer Porn Star Killer-trilogin.


Genom åren har en handfull av dokumentärer återspeglat ämnet och konstaterat att snuff förblir en myt. Så kom ihåg detta gott folk, snuff-spekulationerna har kringgått undersökningar i över 40 år och har ännu inte lyckats uppnå ett enda erkännande. När ni sitter på sidor som Ogrish eller Liveleak och hittar publicerade filmklipp betitlade som "One lunatic, one ice pick" eller "Three man, one hammer" så faller dessa hemska utförande inte under ramen "snuff-film". Dessa klipp är inte avsedda för ett kommersiellt syfte - det enda som lönar sig för dessa personen är livstid fängelse med tvångsmässig psykvård.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar