2013-10-13

Noise (2007)

Ett brutalt massmord i en tunnelbanevagn blir upptakten till denna intensiva thriller där poliskonstapel McGahan kämpar mot en växande känsla av isolering. Nattskiftet i den ödsliga förorten Sunshine är föga stimulerande och syftet – att hitta vittnen – ter sig alltmer hopplöst. Som vore det ett symptom på hela situationen drabbas McGahan av tinnitus och i takt med att han innesluts i sin sjukdoms väsande värld växer faran – med en vansinnig mördare lurande i skuggorna är gränsen mellan döv och död hårfin…




Noise är en märkligt fängslande film, det är också den australienska regissören Matthew Saville's debutfilm. Han har tidigare regisserat en hel del komedier för TV, men Noise är långt ifrån att vara ämnad för TV. Det är en mystisk, inåtvänd och experimentell film som i själva verket är ett steg i den australienska independent-marknaden.


Filmen påminner mig om tidiga Hitchcock-filmer som "Blackmail" och "Secret Agent". Dessa filmer innehåller ingen större del av action utan fokusera istället på emotionella budskap, dialoger och fantasi. Den utelämnar det sedvanliga med biljakter, explosioner, cgi och krystade romanser med storbystade supermodeller - Noise är motsatsen till allt detta. I ren Hitchcock-anda finner vi lugnet likt ett långsamt godståg på film. Den slår gnistor i din fantasi och du kommer att få pussla ihop, inte bara historien, utan innebörden och symboliken bakom allt.

Detta är en upplysande karaktäristisk pjäs med en social studie om samvete och anständighet. Den finner nya vinklar som ständigt upplyser dess komplikationer och gråzoner med nya perspektiv. Man kan tolka filmen som en allegori eller en metafor, eller bara luta sig tillbaka och njuta av åkturen. Det är en utsökt och upprörande polisfilm, samt en kraftfull psykologisk thriller som vägrar att ge efter för konventionella definitioner.


Somliga av er vet att Freud sade att sex är nyckeln till att förstå de flesta av våra handlingar i livet. Men Freud utfärdade också en lika stor och motsatt kraft som påverkar vårt beteende. Det är den term som beskriver innebörden och energigivande funktioner som betraktandet av död och lidande som ger oss liv genom ett övermått av de nöjen som i allmänhet är förenade med de konventionella föreställningarna av lycka. Jag tror att huvudpersonen i filmen är skyldig att vända på just detta. McGahan's prestanda är underskattad, men ändå fascinerande som den man vars liv håller på att försvinna under honom, men han kämpar för att hålla fast vid detta. Trots att han själv långsamt absorberar, så vet vi i grunden inte mycket om honom, vilket gör att denna resan blir en fascinerande upptäckt.


Som ni redan vet så gillar jag oberoende filmer. Jag gillar att se arbetet tillsammans med många talangfulla människor där resultatet blir ett konstverk. Noise är en av dessa stycken. Det tillförordnade ljudet och den posttraumatiska berättelsen giver oss filmkonst som är värt att upptäcka. Den bygger på ett långsamt, men kraftfullt tempo och jag skulle säga om du är ett fan av Alfred Hitchcock, Wim Wenders eller Takeshi Kitano så kommer du förmodligen gilla denna filmen. Den innehåller inte en massa pyroteknik för att hålla uppmärksamheten kvar hos den genomsnittliga actionfilmen. Letar du istället efter en poetisk och djupgående kriminalare, då behöver du inte leta längre.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar