2013-10-02

Nekrofilen (Le Nécrophile, 1972)

När den tysk-franska författarinnan Gabrielle Wittkop åttioett år gammal kastade in handduken i december 2001, lämnade hon efter sig några av det sena 1900-talets märkligare litterära arbeten, då fortfarande till stor del outgivna, en serie roman och essäer som vittnar om samma radikala avståndstagande från god ton och sunt förnuft som även kännetecknade hennes livshållning: Jag ska dö som jag levat som en fri man.





Utåt sett är denna 92 sidor långa (snarare korta) historia väldigt blygsamt framställd, ett skärt omslag som ska påminna om människohud med författarinnans namn och bokens titel i hörnet avslöjar en smula om att en kvinnlig författare i bästa de Sade-anda har frammanat några onda andar i och med sin romandebut som blev snarare en skandal i Frankrike då den kom -72.

Frankrike tycks aldrig egentligen ha haft den goda smaken att stå för sin fina litteraturs framgångar bortsett från i Albert Camus fall fast där var inte protagonisten eller författaren lika skandalomsusade eller absurt burleska. En bisexuell kvinna som är gift med en homosexuell, paret har inte samlag för dom vill inte föra människor till världen, skulle kunna säga mycket om boken i fråga. Egentligen inte då boken är och förblir gåtfullt framförd och mystiskt lagd med sin spröda melankoliska huvudperson Lucien. En man som slits mellan sina lustars lagar och sin mänsklighets filosofiska lagar om vad som är rätt eller fel i att utgöra fallen av griftefridens förbrytare i samhället. Lucien slits ständigt med sin inre kamp om att göra rätt för sig på bästa sätt men slutar alltid med att hans kärleksbravader slutar i att liken dumpas i Seine.

"Deras gyllene hår av trötthet, brist på ögonfransar på kraftigt böjda ögonlock, de höga kindben som av utmärglade skallar, och den bleka röda av deras smala lila-blå läppar - Allt detta förebådade något extremt dödligt. De var främlingar i en levande värld, och gjorda för att dö, och ända sedan början var de passionerat märkt av döden "Sida. 79.

Wittkop uttrycker Luciens desperation och försök till att finna hopp i sitt dilemma i 1900-talets Frankrike med en självdistans till protagonisten med att blanda svart humor, filosofiska teman med ett dilemma och ett brott som är tämligen okänt såväl ökänt. Lucien säger sig själv att han tillhör en skara människor som går i ensamhet med sin läggning vilket man kan förstå och samtidigt byggs förtroendet upp för honom allt eftersom dagboksanteckningarna kommer till sidan 92.

I bästa de Sade-anda som sagt, byggs boken upp som en melankolisk men fortfarande ambitiös kärlekshistoria mellan slitstarka band som döden och livet delar, en historia där Schmadtke från Nekromantik skulle kunna stiga in i bilden helt och hållet men står ändå som en betraktare till Luciens vackrare form av att visa och bidka kärlek till döden.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar