2013-10-07

Hem (1996)

Magnus Dahlström har du kanske inte tidigare hört talas om, delvis på grund av att han försvann ifrån strålkastarljuset för snart sjutton år sedan fram till ett par år sedan då han fick en comeback och skrev två romaner. Eller på grund av att du, liksom jag är för unga för att ha kunnat bilda oss en slags relation till honom och hans litteratur under det sena åttiotalet och in på andra halvan av nittiotalet, eller så läser du inga böcker, simple as that. Dahlström tillhör väl också den sena sextiotalismens och tidiga sjuttiotalismens underbarn inom den svenska litteraturscenen som blomstrade under några år under början av nittiotalet då författare som Claes Holmström, Per Hagman, Alexander Skanzte och Alexander Andohoril slog igenom.


Två av dessa herrar, Holmström och Skantze är idag inte alls aktuella med nya verk, dom har helt enkelt dragit sig tillbaka och det förblir en ständig gåta för detektiverna på Flashbacks litteraturforum där grävarna försöker vaska fram så smaskigt skvaller och nyheter om dessa som möjligt, utan någon som helst lycka. Både Holmström och Skantze skrev sina senaste verk under de tidiga tvåtusentalet och därefter försvann någonstans i Sveriges bakgårdar.

Hem är lite av en typisk bok som kom i kölvattnet av den ekonomiska krisen i Sverige, i samband med att IT-bubblan sprack, landet låg på dekis efter Palmes död och Moderaterna började med sitt arbete att driva landet i sank. Det märks tydligt i romanen att det inte finns någon som helst hjälp ifrån myndigheter förutom de sociala som socialkontoren och F-kassan som försöker att upprätthålla en falsk fasad för invånarna i romanen, medan det mörka svarta skiner igenom i varje liten mening i boken och sidorna klibbar sig fast som svett efter att man ligger och har mardrömmar om nätterna. Dahlströms roman är ingen lätt liten sak att ta sig igenom trots sina närmare hundraåttio sidor, det ryms både barnmord, social misär, misstankar om enskilda familjer och medborgare ifrån högre makt på grund av utanförskap och stigmatisering från samhället för att ens efternamn inte rimmar på Svensson eller Olsson.

Romanen inleds med att socionomen Inga kommer till en sliten, smutsig plats belägen någonstans i ett skogsparti utanför en namnlös stad någonstans i Sverige för att utreda ett dödsfall på en liten flicka, vars klasskamrater är misstänkta för eventuell inblandning i döden. Dahlström befäster snabbt i anslaget att Inga är en miserabel kvinna, en kvinna utan man, familj eller social status i livet, samt att det är någonting med hennes utseende som får en förbipasserande man att utbrista i tankarna; Gud vad ful du är. Inga är i likhet med samtliga i den här romanen inga perfekta människor och det är vad Dahlström gör sin starka sida till, här på sidorna får bara de som är namnlösa i samhället, de som inte slickar uppåt och sparkar nedåt trängas med resten av patrasket medan de högavlönade ser på.

Och ju längre romanen framskrider blir det mer och mer svårt att avgöra huruvida någon egentligen är god eller ond i boken, allt är skrivet så svart eller vitt på papper att till och med polisen börjar dra egna slutsatser om dödsfallet på flickan Tina och frige hennes anklagade jämnåriga kamrater. Det märks tydligt att det enbart råder ett totalt svart mörker där inga svar ges på de få frågor som jag som läsare hade under bokens gång. Dahlström är dock så pass skicklig i egenskap utav författare att man får ta egna beslut av som egentligen sker och har hänt den där dagen som Tina förmodligen har bragts om livet. Ju fler slutsatser som jag tar i de mer dystra passagen i boken, ju mer illa mår jag av att behöva ta del utav allt detta, och trots allt sker sådana här mord överallt och har gjort under min korta livstid. För vem kan inte glömma offren som Kevin i Arvika eller James Burgler i Liverpool?


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar