2013-10-20

Black Metal Veins (2012)

Black Metal Veins dokumenterar den mörka och ohyggliga verkligheten, förtvivlan och den morbida självförintelsen kring fem unga heroinmissbrukare. De flätar samman berättelser om smärta, förlust, sorg och övergivenhet som leder oss betraktare ner i den plågsamma, psykologiskt skrämmande och andliga undergången som den grymma sjukdomen av heroinmissbruk infekterar.





Detta är dokumentären som jag, ända sedan intervjun med regissören Lucifer Valentine, lovat att ge ett omdöme kring, och för mig var detta bara en självklarhet. Skaparen av denna hisnande dokumentär är alltså mannen som gav oss de beryktade och nu alltmera ökända Vomit Gore-filmerna. Här ser vi honom med ett undertecknat kontrakt i handen där han får tillstånd att dokumentera livet och döden hos några unga drogmissbrukande Black Metal-artister från Amerikas mest sunkigaste kvarter.


Dokumentären fokuserar mer på narkotikaproblemet än på Black Metal-miljön och dess musik. Detta är en anti-drog film, och jag lovar att du inte kommer att känna dig särskilt angelägen till att nyttja droger efter denna eländiga upptäckt. Jag blev väldigt upprörd när jag skådade dokumentären, den fick mig bara komma att tänka på mina gamla vänner kring den ont anade black metal-rörelsen. Många av dem har redan dött av överdoseringar, medan den större delen kommer aldrig att bli sig själva igen. Drogerna var den största anledningen till varför jag lämnade den råa och sanna Black Metal-andan och jag blir istället äcklad av endast tanken.

Black Metal Veins är inget sammansatt knep med ett underliggande manus - Detta är ingen en mockumentär - vad du kommer att bevittna är verkliga utförda åtgärder och jag lovar att det inte är någon vacker syn. Vi får följa en grupp människor under ett års tid, när de röker crack, injicerar heroin och använder tyngre droger. Dokumentären startar från en tid när det för ungdomarna fanns en möjlighet att sättas på rehabilitering och klargöra sina problematiska handlingar - tills oenigheten mellan trotset och den faktiska kokande idiotin att acceptera vad de gör och acceptera vad de också förstör. Det finns uppenbarligen ingen empati och glädje i dessa människor och de kommer aldrig slutföra sina uppdrag förrän den sista nålen är stucken.

Lucifer Valentine uttrycker:
"Det finns inga falska scener i Black Metal Veins. Jag visar aldrig en normal tjänsteman mänsklig verklighet i någon av mina filmer, vad jag visar i mina filmer är en paradox av intilliggande hallucinogena mardrömmar där bilder och scenarier kommer inifrån det traumatiserade mänskliga sinnet blandat med den skarpa, bistra och morbida verkligheten. Och ofta, särskilt i fall av extrema drogberoende, kan man inte se skillnad mellan den så kallad verkligheten och den surrealistiska mardrömmen. Jag har inga ambitioner för godkännande av så kallade dokumentärfilmer och trovärdighet, mina filmer visar fruktansvärda mutationer av verkligheten som bygger på människors liv och deras berättelser. Jag samarbetar med de ämnen som i mina filmer i en stil som har extrem realism och så stora delar av mina filmer kan likna många människors förutfattade föreställningar kring en "dokumentär", och många människor kan faktiskt göra upp regler och föreskrifter i sitt sinne om vad en dokumentär måste bestå utav."


Vi får vittna misskött hygien, spyor, överdoseringar, verklig död, "nekrofili", våldtäkt och ett fall där i stället för att betala för en abort, skjuter heroin genom magen i hopp om att substansen skall genomtränga livmodern så att fostret dör. Detta är en dokumentär långt bort från det vanliga och det krävs stor styrka att orka titta igenom den. Jag försökte räkna hur många gånger de injicerade sprutor under speltiden, men jag tappade räkningen efter 60 minuter.


Jag tyckte filmen var intressant och jag gillade hur Lucifer hade komponerat helheten. Den är mycket obehaglig och väcker stora känslor. Det är en väldigt vågad dokumentär och om du tidigare har sett Lucifers vomit gore-serie så vet du vad du kommer att behöva ta del av. Black Metal Veins är verkligen galen och visar oss den sanna andan i dess subkulturella ambitioner.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar