2013-10-04

Antiviral (2012)

Syd March är en anställd på en klinik som säljer injektioner av levande virus som skördas från sjuka kändisar till besatta fans. Biologisk gemenskap - till ett pris. Syd levererar också olagliga prover av dessa virus till privata grupper - han smugglar med dem från kliniken i sin egen kropp. När han blir smittad med sjukdomen som dödar super sensationen Hannah Geist, blir Syd ett mål för samlare och rabiata fans. Han måste lösa mysteriet kring hennes död innan han börjar lida av samma öde.




Igår publicerade jag en recension på en ny body horror som kom 2012, Thanatomorphose, i ungefär samma veva som Brandon Cronenbergs debutfilm Antiviral visades på filmfestivaler runt om i världen, bland annat på Monsters of Film här i Stockholm. Det är på förhand ganska lätt att vara kritisk och döma ut sonen till David Cronenberg som gjort sig ett namn för sig som regissören som påbörjade själva body horror-genren, sen kommer sonen med sin debutfilm som går i samma spår som faderns och ska fylla hans skor. Klart att man då är ganska fördomsfull emot att det inte riktigt kommer att fungera i och med att subgenren är död, som jag skrev igår, men tydligen uppstått och fått nytt liv.


Antiviral visades som sagt på filmfestivaler och Isabella som jobbar i kassan på SubDVD inne i Stockholm har talat mycket och gott om filmen, således bestämde sig min vän att köpa filmen på Blu-Ray och se den, han gillade den också och igår kom turen till mig att ta mig an den. Och med resultatet i hand, lyckas sonen Brandon fylla tomrummet i genren, och kanske rentav skapa nytt, ont blod i den med dödsvirus och kändisfixering?

Antiviral kretsar som jag skrev, kring kändisfixering i någonting som skulle antingen vara en dystopisk framtidsvision om människorna som blivit helt uppslukade kring att vara så pass lika sina idoler som de ser som övermänniskor, enbart för att dom har pengar och besitter en del makt och att media-drevet enbart kretsar kring dessa människor. Samtidigt skulle filmen kunna utspela sig, likt Another Earth i ett parallellt universum som är likt Jorden och har människor som lever där, bara det att denna parallella version av Jorden är skruvad till max. I handlingen som lyder är huvudpersonen Syd March en säljare och kontorsslav på sätt och vis på en klinik som säljer reproduktioner av kändisars sjukdomar. I inledningen kommer en kund till Syd på Lucas-kliniken och önskar att bli smittad av samma herpesvirus som superkändisen Hannah Geist själv har. Sagt och gjort injiceras viruset i överläppen, samtidigt som Syd börjar att smuggla ut virus ifrån jobbet och smittar sig själv med, trots att det är högst olagligt och dumt. När man hittar Hannah Geist i en mystisk virusinfektion efter att ha varit i Kina i adoptivplaner börjar tiden rinna ut för Syd som innan Geist's död smittade sig själv med samma virus genom att injicera hennes sjuka blod i sitt eget blodomlopp.


Brandon Cronenberg fyller upp luckorna med sin egen unika vision av body horror och dagens utseende och kändisfixering, trots att just kändisfixerings-aspekten känns väldigt överväldigande och övertydlig i sin framtoning fungerar den bra, trots att man kunde ha skurit ned på ett par aspekter av fixeringen. Det hela når sin kulmen i filmen då man ser i en av de tidiga scenerna att man odlar stamceller i laboratorium efter b.la Hannah Geist celler för att äta dom. Likt kannibaler och kannibalism bland dömda seriemördare som har gått till historien så blir det en ganska så unik inblick i hur långt dessa karaktärer och människor är villiga att gå för att bli ett med sina idoler och förebilder. På tal om laboratoriemiljöer är hela filmen väldigt klinisk och i avsaknad av riktiga färger, förutom blommor som är på väg att vissna och dö, blommorna är bland de enda färgklickarna i en palett som består av svart, vitt och grått. Just detta med de kliniska och sterila färgvalen bidrar rätt mycket till en känsla av sjukdom, sjukhus och död. Allt medan Syd blir mer och mera sjuk i sitt Hannah Geist-virus så känner jag som tittare mig samtidigt febrig, oren och sjuk. I ett par scener ligger huvudpersonen svettandes i frossa med en termometer i munnen, känslan av vakna feberdrömmar hänger verkligen i filmens atmosfär, jag har nog aldrig känt mig lika "sjuk" utav en film som denna, bortsett ifrån Repulsion och Eraserhead som jag vittnade under pågående psykos.


Med facit i hand så är Antiviral en frisk fläkt i body horror-genren om än inte lika bra som just Thanatomorphose som vittnade mera om kreativitet och skaparglädje i skräckelementen och förruttnelsen. Trots det gör Brandon Cronenberg någonting bra och samtidigt någonting som hans pappa inte har gjort sedan Deadringers, en obehaglig och delvis ett stycke motbjudande film i sjukhusmiljö där man verkligen inte känner sympati för någon. Filmen är ett manifest och en spark i skrevet på ungdomen som slaviskt twittrar, följer Instagram på kändisar och som sitter framför MTV och vill vara som de hjärndöda slavarna i Jersey Shore.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar