2013-09-18

Until the Light Takes Us (2008)

Denna dokumentär berättar historien om Black Metal, vad genren står för och om delar från musikscenen och dess kulturella uppror. Black Metal tog ett språng över hela världen av berömmelse i mitten av nittiotalet, då en våg av självmord, mord och bränder av kyrkor följdes av en explosiv konstnärlig tillväxt och produktion av musikaliska liv som för alltid skulle omdefiniera vad "heavy metal" är och vad det står för enligt andra musiker, artister och musikälskare världen över. Denna film går bakom mycket sensationella rapporter i media om " satanister som löper amok i Europa " för att undersöka de komplexa och till stor del missförstådda principer och övertygelser som ledde till revolt mot både kristendom och modern kultur.


Denna dokumentär fick sitt utbrott 2008 och har sedan dess förbryllat mången stor skara inbitna entusiaster. Titeln "Until the Light Takes Us" är direkt tagen och översatt från Burzums album "Hvis Lyset Tar Oss". Folk kanske tycker att jag är sen med att skåda denna filmen, men sanningen är att jag faktiskt har skjutit den största delen av mitt tidigare Black Metal liv åt sidan. Jag har faktiskt inte brytt mig om kommande projekt förrän nu. Detta är enbart en dokumentär ur mängden som jag har missat genom åren, men det som skiljer sig ifrån vad jag tidigare har sett är att man får en bättre uppfattning kring vad som är sant och vad som är skitsnack. Denna dokumentär går längre in på djupet och avlägsnar delvis de saker som upprör artisten i fråga.

För att framgångsrikt fånga detta spektakel på film, reste regissören Aaron Aites och Audrey Ewell till Norge och bodde med  bland andra "Fenriz" ( Darkthrone ) och "Frost" ( Satyricon ) under flera år. De byggde upp relationer som tillät dem att skapa ett förvånansvärt intimt porträtt av denna våldsamma, men i slutändan missförstådda rörelse. Resultatet blev en gripande och rörande berättelse som handlar lika mycket om idén att verkligheten består av det som handlar om en musikscen som banade väg för mord och mordbrand över den norra himlen.


Dokumentären sätter fokus på tre delar: musiken, kulturen och människorna. Vad som är nytt och vad som är gammalt är helt upp till dig som betraktare att avgöra. Men baserat på tidigare filmer så ser jag detta ämne som tabubelagt. På ett trasigt och depraverat sätt ser jag hur jävla trött och ledsen Fenriz är på den här skiten. Alla de minnen som han hellre skulle glömma, rivs nu upp igen. Dessa upprepande tillvägagångssätt hittar vi i andra filmer som "Once Upon a Time in Norway", "When Satan Rides the Media" och "True Norweigan Black Metal".

Den enda skildring av denna dokumentär är att vi får ta del av olika äventyr och upptäckter tillsammans med konstnärer och musiker. Fenriz reser till Stockholm och går på en konstutställning där Bjarne Melgaard har inrättat ett projekt om den tidigare Black Metal-scenen i Norge. Här ser vi också ett lustigt framträdande av regissören Harmoney Korein, där han så förtjust dansar runt i corpse-paint. Men det tråkiga med denna färgskiftning (som faktiskt hade kunnat åstadkomma något bra) var att Fenriz aldrig ställde några direkta frågor till konstnären. Han stod bara där, fokuserad på konsten och drömde sig tillbaka till gamla tider. Det hade varit kul att ha sett några spontana reflektioner och höra vad han egentligen tyckte om hela utställningen och vad den egentliga tanken handlade om. Det kändes mer som att Bjarnes konst inte tilltalade Fenriz överhuvudtaget.


Under andra halvan av filmen möter vi Varg Vikernes, detta var fortfarande under den tid han satt inspärrad i fängelset. Men de svar han ger vika för, om de gamla ryckterna, är oerhört intressant att lyssna på. Det är verkligen den här delen av dokumentären som känns förnyad. Vikernes har vuxit ur sina stövlar, han har blivit klokare och försöker här att undersöka en berättelse om vad som hände innan han åkte i fängelse.

Kvalitetsmässigt tyckte jag det var bra att ljudet ändrades mellan tid och rum i denna dokumentär. Det kändes mer äkta, precis som att jag befann mig i närheten av artisternas mysterium. Scenen där Bjarne har ställt ut "Frost" i utförandet av "Kill Me Before I Do It Myself" är vansinnigt bra, vackert och krävande. Det är skrämmande och framför den sanna, dekadenta black metal miljön.


Som dokumentär tycker jag att du skall fokusera på det här nyare material. Det känns som slöseri med tid att sitta och titta på gammalt material som har bildat nya uppfattningar genom åren. Även om jag tyckte att den här dokumentären bara var en liten del av vad som redan finns, så är det naturligtvis värt att ge den ett försök.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar