2013-09-22

Only God Forgives (2013)

Julian driver en thaiboxningsklubb som fungerar som täckmantel för familjens narkotikaimperium. Då Julians bror Billy mördas kräver hans mor att Julian hämnas sin brors död. Jakten på mördaren startar våldsspiral och får Julian att uppmärksammas av en beryktad Bangkok-sheriff, som har en helt egen syn på hur rättvisa ska skipas.






Där "Drive" var en historia som gick rätt fram, saknade större symbolik och drömska scenerier så är Only God Forgives raka motsatsen med sin Lynchiga surrealistiska symbolik såväl som mixern av samurajfilm av Kurosawa och westernfilmerna av Leone och Corbucci. Just dessa tre regissörer tillsammans med David Lynch är ett hopkok och vad filmen till stora delar består av, då jag hela tiden såg Julian (Gosling) som en slags ronin i ett modernt Bangkok, en modern Yojimbo med andra ord. Lynchstämningen bidrar mest med den mardrömslika atmosfären, fotot och kameravinklarna som emellanåt andas Twin Peaks, i andra scener Inland Empire och tillbaka till Agent Coopers drömsekvenser med dvärgen i Twin Peaks igen.


På tal om våldet så är det ett eget litet kapitel. Det sker våldshandlingar och mord ganska omgående i och med att filmen börjar, däremot är det inte förrän de första fyrtio minuterna gått förbi som man får se våld och döden i vitögat för första gången i en scen. Därefter följer ett par hastiga scener med misshandel, avhuggna lemmar, skottlossning och lite tortyr, inget för den med svaga nerver direkt. Jag såg att personen framför mig i biosalongen skruvade oroligt på sig medan det pågick. Även om Refn som regissör väljer att häva fram symboliken framför våldet i fråga så är fortfarande våldet en stor del av filmen och fungerar som en väldigt bra brygga mellan scenerna. Våldet är också Julians enda utväg i livet, det är den enda formen av primitiva känsloyttringar som han kan ta till, och det är inte en eller två gånger som kameran panorerar över Ryan Goslings knutna nävar. Våldet figurerar också som en slags själslig fadersgestalt för Julian, samtidigt som han drivs av ett enormt oidipuskomplex mot sin mor (Kristin Scott Thomas) och har undertryckta sexuella begär som han enbart får utlopp för genom nävarna.

Just hela handlingen och symboliken kretsar stor del kring sexualitet, undertryckt sådan och främst om att bejaka den primitiva grottmänniskan i oss alla. Det finns gott om scener där händer är i fokus och jag kan inte låta bli att tänka på att händerna har stor del i våra liv, just på de enkla vis som fört evolutionen framåt med att skapa eld, jaga efter mat och skydda sin familj.


Musiken är en annan aspekt som fungerade riktigt bra, den finns med som en molande huvudvärk eller som tinnitus i bakgrunden hela tiden för att stanna, ta slut och sedan får scenerna leva ut sig själv utan musiken. Cliff Martinez soundtrack hade en slags vaggande effekt på mig, samtidigt som jag satt nervös i och med att musiken gick upp i tempo och tonart för att explodera i likhet med Bernard Hermanns musik i Psycho. Kanske är att dra referenserna lite väl långt men Psycho var en återkommande film i mitt huvud under visningen, främst för mor/son-relationen som var allt annat än normal och att Gosling titulerar Kristin Scott Thomas med ett "mother" i början av meningarna.


Överlag en stark filmupplevelse som inte lämnade mig oberörd alls, samt att jag hade turen att se denna på bio med en bra publik som bestod av fyra andra personer i somras. Ett solklart köp då den kommer ut på Blu-Ray i oktober för att se den igen, då suget på att se om filmen har hållit i sig under hela sommaren.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar