2013-09-19

Ångesthunden och Malmö under vatten (2011)

Henrik har återigen givit sig på tre teman och likt dess tidigare alster handlar det fortfarande om kärlek, hat och ångest. Men till skillnad från tidigare samling så känns Ångesthunden mer vuxet och realistiskt. Under åren har Henrik utvecklats både som person och konstnär. Den här gången känns det som om han har något viktigt att berätta, och han fumlar inte längre runt som han gjorde tidigare. Nu har han ett tydligare svar på sociala frågor till den mer sinnesrubbade och galna sida. Helt enkelt ett barnprogram för oss vuxna.




Den 28 november 2010 skickade jag ett desperat meddelande till Henrik Möller och frågade honom om han hade tankar på att släppa en ny kortfilmsamling. Under denna stund hade "Kaninhoran" nyligen släppts, så han hade endast hunnit med att färdigställa fem stycken nya kortfilmer. Han ville inte släppa något förrän han hade skapat minst tjugo kortfilmer. Tiden gick och slutligen kom beskedet: Njuta Films hade accepterat ännu en distribution av Henriks kortfilmer - Den nya filmen gick under titeln "Ångesthunden och Malmö under vatten"

"Jag är inte intellektuell, jag kan inte ens stava, men försök skita i det nu för jag har en sak att berätta. Filmerna jag skapar vill säga att: Var inte rädd, skratta åt rädslan. Gör vad du vill, men var inte rädd. Var inte rädd för sjukdom och död, var inte rädd att förlora jobb, hem, familj, identitet och förnuft. Var inte rädd för att dras i skiten och bli spottad på, misshandlad och av kronisk smärta. Du vänjer dig. Människan lär sig; den anpassar sig och lär sig acceptans. Så snälla var inte rädd, det finns ett ljus i slutet av tunneln" / Henrik Möller, Malmö, Sverige, augusti 2011.


I kärlekens tecken möter vi rävpojken. Detta är en slags fabel där den svarta och vita mannen avundas djurets förmåga att utstråla färg. Rävpojken, som i detta fall har regnbågens styrkor kommer snart bli det sista överlevande djuret i skogen och nu är människan efter honom. Vi konfronteras också av Ångesthunden Leif, som i detta kapitell (efter hans död i Pil-Damms Parken) blir utfryst av en massa andra hundar som egentligen inte är olik honom på något sätt. Vi får också möjligheten att träffa älgen Laban, en historia av Staffan Westerberg som Henrik har gjort en nyversion på.

I ljuset av det djupa hatet träffar vi Jimmie Åkesson och hans SD-kompisar som bjuder på äkta skånsk landsbygdromantik - Grisaknullarbyn - som efter sexuella ambitioner med grisar utvecklar en ny folkart: "Neo Neandertal Special". Det är ett folk som både har ett rövhål oralt och ett rövhål analt och ockuperar sig genom att knulla och skita hela dagarna. Vi får också en bra teori om vad "Jenkem" är för någonting och vad den kan ge för defekter. I samma kapitel träffar vi även Bajsätarna. Två sopåkande koprofiler som äter bajs och skiter, dagar som nätter.

Ångesten är mörk och jobbig, i denna avdelningen följer vi livet från barnsben, ner i graven tillsammans med Henrik Möller och Sara Granér. Ett arbete som måste ses för att kunna förklaras, som också är en av de bästa filmerna på DVDn i min mening. Det finns också en riktigt vacker kortfilm om en ensamvarg som blir förälskad i sin egen skugga.


Till skillnad från Henriks tidigare verk, så är Ångesthunden mer politisk och existentiell förstådd. Den riktar ett avsky till hårt kritiserade höger-extremister och psykopater. Med detta vill Henrik sätta sina missförstådda fans på plats och visa att han inte stödjer denna form av individer. Kvalitetsmässigt är den också trevligare utformade än dess föregångare. När Henrik samarbetar med Sara Granér och blandar konceptet mellan färger och animationer så binder liksom det fysiskt sofistikerade ihop allt så att det ser mer levande ut än tidigare.


Bortsett ifrån kortfilmerna finns också något av det mest roliga man kan hitta i Henriks DVD-filmer - Extramaterialet. Den innehåller bl.a en mycket vacker film-intervju med David Lynch. Istället för att se intervjuen, personerna i mellan, ser vi i stället en bit av Henriks arbete med stop-motion och något som för mig påminner om Johan Hagelbäcks filmjölkskonst. I bakgrunden hör vi sedan dialogen som stundvis skiftar i ljudkvalitet, beroende på att intervjuerna under två olika tillfällen spelades in i Köpenhamn och Stockholm.

Även om "Kaninhoran" och "Ångesthunden" innehåller samma sorts koncept, så är det ändå mycket som skiljer dem åt. Det nya materialet är betydligt skarpare och jag gillade den faktiskt något bättre än dess föregångare. Nu sitter jag ännu en gång i ren desperation och inväntar den tredje filmen: "Döden Gör Sightseeing i Malmö"


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar