2013-09-27

Aftermath (1994)

Aftermath handlar om en man som arbetar flitigt på ett bårhus med vad han gör bäst: obducerar människor. Han har ingen speciell kontakt med resten av byggnaden och stannar gärna för sig själv. Låt oss kalla honom  ensamvarg. Ingen vet riktigt vad som döljer sig i den här mannens fantasier. Men när det kommer till stängningstid, stannar han ensam kvar på på natten och utför sina udda handling.





Aftermath är den andra delen i Nacho Cerdas döds-trilogi och är möjligtvis en av extremfilmens mest omtalade filmer. Under större delen av 90-talet var Aftermath också en kortfilm jag såg fram emot att få se väldigt länge, men det var inte förrän distributören Unearthed Films släppte den på dvd som jag bestämde mig för att köpa filmen och skåda den för allra första gången.


Jag måste säga att Aftermath nådde upp till mina förväntningar - men på ett helt felaktigt sätt. Detta var en film som fick mig att inse att vissa extrema filmer inte bara fokuserar på våld och gore som utgångspunkt, utan att det också finns en viss passion i termer av estetik och filmisk konst. Jag blev väldigt fascinerad av Nacho's kamerateknik och filtrering, och för att inte glömma nämna användningen av Mozarts musik som har en tendens att skjuta Amors kärleks-pilar i djupet av mitt hjärta i samband med filmens innehåll av nekrofili. Det är mycket sällan att extrema filmer är vackra att se på, men Aftermath lyckades fånga mig riktigt hårt.

Filmen är brutal och laddad med skarp och välplacerad symbolik. Men det handlar inte om att berätta en historia, det handlar inte om en avslöjande karaktär, det är bara skildringen av ett ögonblick i tid och rum. Detta ögonblick kan inte tillräckligt beskrivas i ord eller i målning, eller ens i musiken. Nacho's filosofiska tankar om döden skyms för många tittare genom den grafiska karaktären av filmen och av ett tabubelagt ämne, men den kliniska avlossning av den första halvan av filmen hjälper oss att få perspektiv på det, speciellt när den kontrasteras med intensiva och stiliserade parter från andra hälften.


Jag hade en tendens att frånse filmens tema; nekrofili. Det fanns så många andra aspekter att fokusera på och det är nog det jag gillar med den här filmen. Den korta speltid flöt bara iväg och jag tvingade mig till att se filmen flera gånger och spekulera kring filmens helhet. Jag vet fortfarande inte vad Nacho vill säga med denna film, men en sak är säker: det är en av världens vackraste kortfilmer, någonsin.


Aftermath känns inte överdriven eller tillgjord, utan är en skildring av en stund i livet. Jag tycker den är fascinerande och intressant, och även om nekrofili kan anses vara osmakligt så tycker jag absolut inte den här filmen är gjord för att man visuellt ska äcklas över just det. Jag rekommenderar verkligen filmen till alla öppensinnade som kan ta åt sig av för vad den är.



2 kommentarer:

  1. Bra recension av en bra film! Jag valde nog att exploatera det mindre konstnärliga iden när jag skrev om den är jag rädd. Fast det är en mycket gammal recension vid det här laget så det är väl preskriberat antar jag! ;-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad kul med lite reflektioner i bloggen. Tack så mycket!
      Ja, det är väl fördelen med redigerings-funktionen, att man kan gå in och ändra dess innehåll titt som tätt. Jag skall ta mig en titt på din tidigare recension :)

      Radera